All I can think about is you!
Jag vet inte om jag kan förklara eller om någon nånsin kan förstå känslan av att förlora sin bror om man inte själv har gjort det.. jag hade aldrig förväntat mej denna smärta och jag visste inte att det kunde göra såå ont!
Jag försöker fortfarande leva, det är svårt men jag har stöd och för det mesta så tar jag mej faktiskt upp från sängen på morgonen även om det är fruktansvärt tufft att fortsätta leva, på nåt sätt är det som om man inte vill fortsätta leva, man känner sej egentligen dum när man gör saker, men samtidigt så vet man hur viktigt det är att försöka.
Jag är en sån person som inte vill vara besvärlig så jag pratar kanske inte så mycket om händelsen med alla eftersom att jag alltid ska hålla mej från tårar, det är en mur jag har byggt upp sen några år tillbaka, fast jag egentligen hela tiden går och tänker på Thomas och på vad man själv hade kunnat göra annorlunda eller vad jag ville säga till honom innan det här hände, eller när jag bara egentligen vill vara sorgsen och ledsen och bli tröstad med en lång kram så har jag blivit ett proffs på att hålla leéndet på läpparna och prata om något annat istället.
Tror aldrig att den här fruktansvärda känlan kommer att försvinna från min själ och jag tror aldrig att jag kommer att må riktigt bra igen nånsin och den är så hemsk.. jag läste en artikel om att när man förlorar någon så tar det MINST ett år att ens acceptera vardagen utan den personen i närheten, men det känns som att jag aldrig någonsin kommer att acceptera det.
Idag har det gått exakt 1 månad sen det hände och för mej känns det som att det har gått 2 dagar, imorgon har det gått 1 månad sen jag fick veta vad som hade hänt, allt är så sjukt, riktigt sjukt. Jag har nog inte riktigt ens börjat sörja på riktigt än heller för jag vet inte hur man gör.. kan någon förklara?
Eller förklara hur man går vidare, hur man hittar orken och glädjen igen, hur man gör för att må bra?
Jag tror jag behövde skriva av mej lite, och tack ännu en gång för allt stöd som alla ger mej det är verkligen guld värt att få ha alla underbara människor i sin närhet och jag hoppas att alla börjar ta hand om sej själva och om alla andra lite bättre, se männsikor med deras underbara egenskaper istället för att se fel.Love <3
Thomas- Allt jag önskar och vill är att inget av allt det här var sant, att du bara kommer tillbaka som om ingenting hade hänt, att jag skulle få höra ditt skratt och din röst igen, att vi än en gång kunde hitta på nåt tillsammans, bara se på en film hade varit perfekt! Eller åka till Finland på solsemester (och sola solarium) som vi skulle göra någon gång och att vi skulle hinna ta den där utlandsresan, eller flytta som vi hade tänkt göra till en annan stad. Vi skulle ju också köpa mammas hus när hon skulle flytta vi hade ju massor med planer på framtiden!
Jag vet att du vet att jag älskade dej mest av allt på jorden och jag vet att du vet att jag brydde mej otroligt mycket om dej och att jag var orolig för dej, men jag hoppas också att du vet att alla små dískussioner som vi hade var enbart för att jag brydde mej om dej och mamma också, vi bråkade aldrig men vi hade ibland olika meningar.. jag önskar så hårt att du fanns kvar här vid min sida så att jag bara får krama dej, gråta glädjetårar och berätta hur mycket jag älskar dej.
Trots alla bevis så har det här inte hänt för det är knäppt och det är inte alls meningen. Jag drömmer om dej nästan varje natt, att du kommer tillbaka och ibland är jag arg för att du fick oss att tro att det var sant fast jag är ändå fruktansvärt glad att det inte var sant. Jag glömmer dej aldrig det lovar jag, och min plats som fanns för dej i mitt hjärta kommer förevigt finnas kvar och jag önskar att vi någon gång ses igen! Thomas jag älskar dej!
Jag försöker fortfarande leva, det är svårt men jag har stöd och för det mesta så tar jag mej faktiskt upp från sängen på morgonen även om det är fruktansvärt tufft att fortsätta leva, på nåt sätt är det som om man inte vill fortsätta leva, man känner sej egentligen dum när man gör saker, men samtidigt så vet man hur viktigt det är att försöka.
Jag är en sån person som inte vill vara besvärlig så jag pratar kanske inte så mycket om händelsen med alla eftersom att jag alltid ska hålla mej från tårar, det är en mur jag har byggt upp sen några år tillbaka, fast jag egentligen hela tiden går och tänker på Thomas och på vad man själv hade kunnat göra annorlunda eller vad jag ville säga till honom innan det här hände, eller när jag bara egentligen vill vara sorgsen och ledsen och bli tröstad med en lång kram så har jag blivit ett proffs på att hålla leéndet på läpparna och prata om något annat istället.
Tror aldrig att den här fruktansvärda känlan kommer att försvinna från min själ och jag tror aldrig att jag kommer att må riktigt bra igen nånsin och den är så hemsk.. jag läste en artikel om att när man förlorar någon så tar det MINST ett år att ens acceptera vardagen utan den personen i närheten, men det känns som att jag aldrig någonsin kommer att acceptera det.
Idag har det gått exakt 1 månad sen det hände och för mej känns det som att det har gått 2 dagar, imorgon har det gått 1 månad sen jag fick veta vad som hade hänt, allt är så sjukt, riktigt sjukt. Jag har nog inte riktigt ens börjat sörja på riktigt än heller för jag vet inte hur man gör.. kan någon förklara?
Eller förklara hur man går vidare, hur man hittar orken och glädjen igen, hur man gör för att må bra?
Jag tror jag behövde skriva av mej lite, och tack ännu en gång för allt stöd som alla ger mej det är verkligen guld värt att få ha alla underbara människor i sin närhet och jag hoppas att alla börjar ta hand om sej själva och om alla andra lite bättre, se männsikor med deras underbara egenskaper istället för att se fel.Love <3
Thomas- Allt jag önskar och vill är att inget av allt det här var sant, att du bara kommer tillbaka som om ingenting hade hänt, att jag skulle få höra ditt skratt och din röst igen, att vi än en gång kunde hitta på nåt tillsammans, bara se på en film hade varit perfekt! Eller åka till Finland på solsemester (och sola solarium) som vi skulle göra någon gång och att vi skulle hinna ta den där utlandsresan, eller flytta som vi hade tänkt göra till en annan stad. Vi skulle ju också köpa mammas hus när hon skulle flytta vi hade ju massor med planer på framtiden!
Jag vet att du vet att jag älskade dej mest av allt på jorden och jag vet att du vet att jag brydde mej otroligt mycket om dej och att jag var orolig för dej, men jag hoppas också att du vet att alla små dískussioner som vi hade var enbart för att jag brydde mej om dej och mamma också, vi bråkade aldrig men vi hade ibland olika meningar.. jag önskar så hårt att du fanns kvar här vid min sida så att jag bara får krama dej, gråta glädjetårar och berätta hur mycket jag älskar dej.
Trots alla bevis så har det här inte hänt för det är knäppt och det är inte alls meningen. Jag drömmer om dej nästan varje natt, att du kommer tillbaka och ibland är jag arg för att du fick oss att tro att det var sant fast jag är ändå fruktansvärt glad att det inte var sant. Jag glömmer dej aldrig det lovar jag, och min plats som fanns för dej i mitt hjärta kommer förevigt finnas kvar och jag önskar att vi någon gång ses igen! Thomas jag älskar dej!
Thomas.
Idag när jag hade vaknat så ringer min telefon, jag kollar på den och självklart hade jag lagt in i telefonen "Thomas fyller år", hela dagen har varit jobbig, precis som alla andra dagar, men just idag har det varit extra jobbigt, tror inte att det har gått en endaste minut utan att jag har tänkt på Thomas.
Jag önskar självklart fortfarande att det inte är sant och att jag får se honom komma gåendes på gatan, ibland brukar folk väcka mej till verkligeheten med att jag måste inse att han faktiskt inte kommer att komma och gå på gatan.. men jag vill inte inse.
Begravningen var det värsta jag har varit med om på länge, det är då man liksom förstår att man inte kommer att träffa min älskade bror nånsin igen, men man förstår bara för stunden sen fortsätter man förtränga det.
Hur ska jag gå vidare, kommer jag kunna gå vidare, och kommer jag nånsin att må bra igen?
Jag har svårt att tänka mej det just nu och varje morgon jag vaknar så undrar jag hur jag ska orka leva igenom denna dag.
Jag kommer iallafall alltid att tänka på dej min bror med kärlek, och jag är så glad att du var just min bror och att vi hade den kontakten som vi hade, jag kommer alltid älska dej, alltid!
Grattis Thomas!
Sedan vill jag bara säga: Tack för allt stöd ni alla ger mej, ni är verkligen änglar allihopa och jag är så glad att jag har så underbara vänner, och alla andra som ger mej stöd också, ni betyder allt, utan er hade jag inte stigit upp ur sängen på morgonen.
Jag önskar självklart fortfarande att det inte är sant och att jag får se honom komma gåendes på gatan, ibland brukar folk väcka mej till verkligeheten med att jag måste inse att han faktiskt inte kommer att komma och gå på gatan.. men jag vill inte inse.
Begravningen var det värsta jag har varit med om på länge, det är då man liksom förstår att man inte kommer att träffa min älskade bror nånsin igen, men man förstår bara för stunden sen fortsätter man förtränga det.
Hur ska jag gå vidare, kommer jag kunna gå vidare, och kommer jag nånsin att må bra igen?
Jag har svårt att tänka mej det just nu och varje morgon jag vaknar så undrar jag hur jag ska orka leva igenom denna dag.
Jag kommer iallafall alltid att tänka på dej min bror med kärlek, och jag är så glad att du var just min bror och att vi hade den kontakten som vi hade, jag kommer alltid älska dej, alltid!
Grattis Thomas!
Sedan vill jag bara säga: Tack för allt stöd ni alla ger mej, ni är verkligen änglar allihopa och jag är så glad att jag har så underbara vänner, och alla andra som ger mej stöd också, ni betyder allt, utan er hade jag inte stigit upp ur sängen på morgonen.
