Jag känner att jag måste skriva av mej idag, helt för min egen skull. Idag är dagen som är så suddig, min års dag, dagen du lämnade mej och mamma, eller dagen då vi fick veta allt.Jag sitter på jobbet, jag har börjat sent och ska jobba kväll med Elin, jag pratar med Maria i telefonen och någon ringer från ett nummer jag inte har sparat, skyndar och svarar.-Hej-Hej det är M, hur är det?-öh, jo det är bra, hur är det själv?-Jag ville bara ringa och beklaga sorgen!-Beklaga sorgen, hehe, vaddå?-Ja, men nu när Thomas har gått bort.-Nä, inte har han gått bort, eller vänta VA!?-Jaha, men det kanske inte var sant då..-öh, nää...KLICK.Allt blir suddigt nu. Jag fortsätter jobba, men har det hela tiden i bakhuvudet, tar några samtal, sen btyter jag ihop..Jag går till Elins plats alldeles brevid, och berättar att M just ringde, men det kan ju inte vara sant, då hade väl ändå någon hört av sej?? Typ polisen, sjukhuset, bårhuset, eller nånting? Nä! Fortsätter jobba, men fan vad det gnager i mitt huvud, jag bryter ihop igen, jag ringer, och ringer och ringer.. hans telefon är ju igång, fast han svarar ju inte. Elin! Kan du ringa till N, nu börjar det kännas obehagligt...Jag går till toan, det är ungefär 1 min bort och jag hinner bryta ihop 100 gånger på den minuten, jsg ställer mej och skriker och grinar och lugnar ner mej och ringer till mamma, jag grät jätte mycket, men hade ändå hunnit tänka igen att det inte kan vara sant, under tiden vi pratar ringer A, och låter jätte konstig, då skriker jag och grinar och frågar om han har hört nåt, ingen ledtråd bara frågar, han säger Jo och låter ännu konstigare, nu vill jag bara spy, säger till mamma vad A sa, mamma säger att jag ska ta det lugnt och hon kommer och hämtar mej.Jag sätter mej och kedjeröker och kedjeringer till Thomas, telefonen är fortfarande igång men han svarar inte och i mitt huvud går det runt 1000 tankar just nu.Vad gör man? Vart ringer man, varför har ingen hört av sej?Mamma kommer och jag kan inte sluta grina, jag mår illa, jag ver inte vart jag ska ta vägen och det enda jag vill just nu är att han ska svara så jag kan skälla ut han och dra ut han i en lada nånstans långt inne i en skog och kedja fast han, men han svarar inte!!Nu ringer jag 112, och säger att någon säger att min bror är död.112 kopplar nånstans där någon säger att det är sant och nu btlur allt svart, jag vet att både jag och mamma grät som små barn och kramade varandra hårt och jag vet att jag var i chock och mamma med.På nåt sätt kommer vi hem iallafall och vi fortsätter att gråta, och det lägger sej en grå dimma i vårat hus.Det är sorg och folk kommer med mat, med blommor och vi bryter ihop hela tiden, det kommer SMS och människor ringer och jag vet inte ens vem jag har pratat med den ända jag kommer ihåg är Thomas sk "pappa" som ringer och frågar efter Thomas och jag frågar om han skämtar och undrar om det är nå allvarligt fel på han och hoppas att han har grov jävla ångest över att han aldrig fanns där för honom under hela han liv, jävla idiot. Dagarna som följer är halvt svarta nu och vi var på polisstationen där mamma frågade om polisen om jag kunde få se ett kort eftersom att jag inte trodde på det, jag trodde att det var struntprat, jag fick se ett kort och grät igen men återigen så infann sej känslan att det inte var sant, och jag såg han på stan varje dag bara att det aldrig var han, sen fick jag se honom på bårhuset också, TVÅ gånger, men trodde fortfarande inte på det.Allt är en stor dimma, jag försökte vara stark för mammas skull och hon för mej.Ingenting har blivit bearbetat ännu, jag har bara lärt mej leva med det, jag har gått hos psykolog men pratat om allt annat än detta, jag har en kamp nästintill varje dag för att inte bryta ihop och bara ge upp för mina barn, jag hann aldrig sörja innan barnen kom.Men jag har börjat må bättre, men varje Februari är min hjärna inställd på sorg och varje februari är därför alltid jobbig för mej, jag blir ledsen för allt, jag orkar inte bråka med barnen, jag är lätt irriterad över små saker, jag börjar gråta för ingenting, och varje februari just idag rullar detta upp i mitt huvud, den smärtan jag kände den 27 Februari 2009. Jag hoppas att ingen någonsin kommer behöva känna den!Ta hand om varandra, trösta varandra när någon är ledsen och krama varandra för man vet inte när det är försent.Pappa och Thomas, Tomme Ö, Erik, farmor,farfar och morfar tack för att jag fick äran att ha er änglar runt omkring mej! Thomas jag slutar aldrig att älska dej och saknaden är fortfarande enorm.
