Idag när jag hade vaknat så ringer min telefon, jag kollar på den och självklart hade jag lagt in i telefonen "Thomas fyller år", hela dagen har varit jobbig, precis som alla andra dagar, men just idag har det varit extra jobbigt, tror inte att det har gått en endaste minut utan att jag har tänkt på Thomas.
Jag önskar självklart fortfarande att det inte är sant och att jag får se honom komma gåendes på gatan, ibland brukar folk väcka mej till verkligeheten med att jag måste inse att han faktiskt inte kommer att komma och gå på gatan.. men jag vill inte inse.
Begravningen var det värsta jag har varit med om på länge, det är då man liksom förstår att man inte kommer att träffa min älskade bror nånsin igen, men man förstår bara för stunden sen fortsätter man förtränga det.
 
Hur ska jag gå vidare, kommer jag kunna gå vidare, och kommer jag nånsin att må bra igen?
Jag har svårt att tänka mej det just nu och varje morgon jag vaknar så undrar jag hur jag ska orka leva igenom denna dag.

Jag kommer iallafall alltid att tänka på dej min bror med kärlek, och jag är så glad att du var just min bror och att vi hade den kontakten som vi hade, jag kommer alltid älska dej, alltid!
Grattis Thomas!






Sedan vill jag bara säga: Tack för allt stöd ni alla ger mej, ni är verkligen änglar allihopa och jag är så glad att jag har så underbara vänner, och alla andra som ger mej stöd också, ni betyder allt, utan er hade jag inte stigit upp ur sängen på morgonen.