När allt hade hänt så hade jag en dagbok där jag ibland kan läsa och kolla om nånting har förändras, om jag mår bättre nu eller om det har blivit värre, jag tror att allt bara står stilla för mina tankar är dom samma som dom var för 4 månader sen, ibland kan jag tycka att allt är lite svårare nu för ju längre tiden går desto mer tvingas jag inse sanningen, jag tvingas lära mej att leva utan den personen som jag älskade mest på denna jord och jag tvingas leva med en saknad som inte går att beskriva i ord, jag måste förstå att jag bara har mina minnen kvar och att jag faktiskt aldrig aldrig mer kommer att få träffa honom.

Jag vill tro att jag är väldigt stark person och att jag än så länge har tagit allt ganska bra men jag vet inte om det är för att jag inte förens nu har börjat förstå riktigt, för jag har som sagt först nu börjat se allting som de är, men om jag fortsätter som jag gör nu och låter allt komma lite då och då så tror jag inte att jag kommer bryta ihop totalt och jag tror att jag kommer klara mej då, det ända jag inte kan låta bli att undra är; när är egentligen allt värst, när har man verkligen nått botten?

Jag är också så fruktansvärt rädd att jag ska glömma saker, tex hur han pratar, hur han öppnade dörren eller hur han knackade när han kom och hälsade på, hans skratt, hans leénde, hans skämtsamma sätt och såklart hans skrytsamma säät, jag minns allt det där nu om hur han skröt om mej till alla, och hur hans skratt lät och hur hans röst lät men jag är riktigt rädd att jag ska glömma det, det är nånting som jag vill ha kvar i minnet.

Jag och Thomas var precis som bästa vänner och har alltid varit det vi har alltid tagit hand om varandra, och varenda gång vi träffade nya människor så såg alltid alla hur otroligt nära vid stod varandra, alla kunde se det och jag är så ledsen över det, att den relationen vi hade kommer ingen någonsin kunna ge tillbaka till mej, den vänskapen, dom banden och den gemenskapen vi hade, vi kunde prata med varandra om allt han visste alltid mina innersta tankar för jag visste att han aldrig skulle dömma mej att han alltid kommer älska mej vad jag än kände eller hade för åsikter om saker och ting så skulle han alltid stå på min sida.

---

Jag tänker på dej och jag kommer aldrig någonsin glömma dej och jag tänker alltid ha alla mina minnen kvar jag tänker leva på dom, jag är glad att jag fick känna dej i alla mina år och du har lärt mej massor med dåligheter och massor med bra saker :) Jag kommer vårda dom jag har kvar så mycket bättre och jag kommer själklart fortsätta att göra dej stolt i hopp om att du på nått sätt kan se mej. Det fanns ingen annan som du och du var den absolut bästa storebrorn man kunde önska sej. Jag ska försöka klara mej igenom det här på bästa möjliga sätt och jag tänker fortsätta drömma om dej. Jag kommer aldrig sluta kolla mej runt på stan eller glömma bort att du inte lever för det skulle inte gå, jag kommer fortsätta förneka allt så länge det går men när det inte går längre så ska jag låta dej leva kvar och jag ska prata om dej och alla fina minnen jag har. Min plats i mitt hjärta som fanns för dej kommer alltid finnas kvar och självklart kommer jag alltid att hoppats att jag får se dej igen och ge dej en kram, en stor kram och jag kommer alltid att hoppas när jag kommer till mamma att du ligger i soffan så att jag får springa och hoppa på dej som jag alltid gjorde förut, eller att vi kunde fortsätta bråka om vilken tv-kanal vi kunde se på.
Jag älskar dej för alltid, du var bäst!