Jag har försökt på alla möjliga sätt att bygga upp mitt liv igen, jag har alltid klarat mej förut med allt jag har gått igenom men ibland känns det som att bägaren snart ska rinna över och att jag faktiskt inte ska klara nåntig mer, det kan vara sånna riktigt små grejjer som gör det som får mej att känna den där obehagliga känslan som nästan känns på nåt sätt som att man snart ska sprängas och den man går och bär på är så otroligt tung, hela kroppen känns som en säck.

Igår fick jag en lycklighetskänsla, den varade bara i några sekunder, men det var så otroligt skönt, det var så sjukt att känna sej lycklig, och jag la märke till den så otroligt snabbt att jag nästan tror att det var jag själv som på nåt sätt hejdade mej när den kom som att jag inte fick vara lycklig. Den biten måste jag jobba bort för den har jag haft allt för länge.

Jag tänker ofta på Thomas och jag har så otroligt fina minnen av honom, men jag vill inte ha alla minnen, jag vill ju ha honom tillbaka, men det kommer jag inte att få, det är så sjukt när man måste tänka att man aldrig mer kommer se honom, aldrig mer krama honom eller nånsin få prata med honom. Och att det hände så plötsligt är nog det som gör att jag ännu inte kan acceptera det och tro på det, att jag faktiskt 3 månader senare förnekar det, fast jag har fått se alla bevisen så är det inte sant, jag kan verkligen  inte acceptera det på nåt sätt.
Jag pratade med Thomas samma dag som det här hände och frågade om han inte ville komma med och äta lunch men han hade just ätit, och jag önskar så att jag bad honom komma ändå så att jag hade fått en sistsa kram eller kanske på nåt sätt att jag hade kunnat hindra det här från att hända, att vi kanske kunde ha farit och åkt bil och hälsat på någon.. men han kom inte.. och nu får jag inte den sista kramen.
När jag fick veta att han hade dött så fick jag veta det via rykten och då hade Thomas varit död i 2 dagar, det gör nog det hela ännu svårare att acceptera och bearbeta eftersom att det var ryktesvägen och ingen som kom och se det, att inte polisen eller läkaren sa det, eller att mamma fick veta det och att hon sa det, utan nu fick jag säga det till mamma att det KANSKE hade hänt.

Snart har vi gravnedsättningen och då är det det sista i hela processen, förutom sörjandet som jag hoppas kan komma då.. att jag kanske får påbörja bearbetningen för det vill jag så ärna göra och jag behöver få göra det så att jag kan fortsätta med mitt liv, inte samma liv som jag har haft utan börja på ny kula.. fast på något sätt så känns det som att det inte kommer hända, att man aldrig kan gå vidare.. jag vill ju inte glömma men jag vill leva igen och känna lycka igen, känna att jag har något syfte med mitt liv (?)