Jag såg just en massa bilder på Thomas, och nu fick jag den där känslan igen som jag inte har kännt på ett tag, jag har kollat på kort men det har varit att bara tom stirra och nu återigen så förstod jag att han faktiskt inte finns något mer.. jag trodde jag såg han idag, men det var inte han, så jävla sjukt, så stört att han inte finns.
Kan inte heller låta bli att tänka att han aldrig fick bli morbror, eller han får ju bli det, men att mitt barn aldrig kommer få träffa han och jag är säker på att mitt barn hade älskat Thomas..

För alla har det säkert gått en evighet sen det hände, och det har ju¨gått nästan 6 månader nu men för mej känns det som max en månad och all ångest jag får varje natt vägrar försvinna... jag vill så gärna att det går över eller att jag får börja sörja på riktigt att jag får vara ledsen snart, att jag får känna att jag är ledsen och GRÅTA och ha någon som finns vid min sida och tröstar mej och bara kramar mej när jag vill gråta, måste gråta men när jag vill gråta så dyker det upp på helt fel tillfällen, då jag står i affären eller när jag typ jobbar, och då måste man hålla igen och stänga av tårarna.

Jag önskar att folk kunde förstå hur jag kände, men jag vill absolut inte att någon nånsin ska behöva gå igenom samma sak.

Jag är jätte jätte lycklig över att jag ska få en dotter men jag måste ändå få känna mej ledsen över allt med Thomas, det går inte över för att det händer något bra i mitt liv och bäst är om jag är ledsen nu och inte när min lilla tösa kommer.

Ville skriva av mej så jag fick bort alla tankar är ju trots allt på jobbet nu också.

/M




Det här kortet knäppte vi för nästan exakt 6 månader sen nu, vi var så glada båda två och hade en jätte rolig kväll.