Tänker tillbaka..
Man kan vakna till av sej själv ibland om hur man tänker tillbaka på andra tider, gamla tider, det som var förut och det som aldrig kommer komma igen.

Jag tänker på tiden innan allt det här med Thomas hände, jag funderar på hur jag verkligen var en helt annan person, jag var så lycklig, jag var alltid glad och jag hade sån utstrålning tidigare, när jag ser mej själv idag så känner jag mej bara heeeelt "grå" eller jaaaa.. jag vet inte hur jag ska förklara det, men jag ser att jag inte är lycklig, jag drömmer om han varje natt (det är ju absolut bra) men jag saknar honom sp fruktansvärt mycket så att nästan varje dag är en pina, jag har slutat gråta varje natt, men ibland gråter jag på natten fortfarande, jag går upp i smyg på toaletten och sitter bara där och gråter, jag känner mej deprimerad nästan jämt och jag vill ju bara vara lycklig, jag vill att min hjärna ska skratta sej lycklig för den situationen jag är i nu, jag vill vara glad varje dag för att jag har ett liv som växer i min mage, mitt barn, min SAGA.

Jag är lycklig för att jag ska få ett underbart liv och om bara 2 veckor kommer jag få hålla henne i min famn, och när jag tänker på det så blir jag lycklig, men nästan jämt så tänker jag bara på allt jobbigt och då kommer min ångest smygande igen, mitt illamående, mina tårar och min förfärliga hjärtklappning.

Jag vill bara att allt ska bli precis som förut, jag vill kunna stråla av lycka igen, jag vill vara glad igen, jag vill att människor ska bli glad av att vara med mej igen, jag vill kunna älska mitt liv igen till 100 %.
Jag vet med all säkerhet att man tillslut lär sej leva med det här, med saknaden och sorgen och att man lär sej vara glad igen, men hur länge ska det ta, när får jag känna sån där RIKTIG lycka igen, 100 % lycka att precis allt i mitt liv är bra, när händer det? När tar min hjärna de steget?

Jag försöker vara ute och gå och rensa tankarna så mycket som möjligt nu för jag tror att det är nyttigt att bara vara helt ensammen ibland och utomhus så kan man verkligen rensa hjärnan samtidigt som jag vet hur nyttigt det är och som jag älskar att krypa ihop i Anders famn och bara ligga där och känna mej älskad.


Jag vill skriva att allt alltid är bra, jag vill skriva att jag är så lycklig just nu, men jag kan inte för det stämmer inte.. jag måste skriva av mej, jag måste få känna efter hur jobbigt allt är ibland.
Jag är så otroligt rädd hela tiden, jag går runt nästan varje dag och är rädd för att jag ska behöva må så här dåligt som jag mår just nu, för det kommer alltid någon gång, nån gång på dagen så kryper sorgen fram, det går inte en endaste dag som jag är jätte glad hela dagen.

Hur ska jag få tillbaka MEJ, JAG (!?)



Missförstå mej inte nu heller, jag är glad över hur mitt liv ser ut idag, jag är verkligen glad över att jag har Anders, över vad vi har skapat oss, och jag är verkligen överlycklig om att vi ska få våran alldelens egna familj, jag är lycklig över hur mitt liv snart ska se ut med eller utan medvind, det handlar absolut inte om det.
UTAN det är bara att jag varje dag går och saknar nånting, att jag varje dag känner mej grå, att jag varje dag känner mej tråkigt, känner mej ivägen, att jag varje dag känner att jag inte ger någon nånting att jag endast tar från allas energi, att jag är den mest tråkigaste människan som finns, att jag behöver allt för mycket uppmärksamhet och att jag kräver för mycket energi av andra.
Att jag helt enkelt inte ger någon ett smack! Jag bara går runt och stjäl folks glada miner och att folk är riktigt less på att behöva umgås med mej, för jag vet att jag är riktigt BITTER!
Men JA; jag kräver extra mycket uppmärksamhet nu inte bara för att jag känner mej deprimerad utan för att jag är gravid och har extra jobbiga hormoner, rätt salgs uppmärkssamhet och vid precis rätt tillfällen..





Jag saknar honom bara helt enkelt, jag menar, han var ju en del av mitt liv, jag kände honom hela mitt liv, han fanns där första dagen i mitt liv och följde mej resten av mitt liv, vi var nästan alltid med varandra och gjorde allt med varandra och han ställde alltid upp på mej och jag kunde alltid berätta allt åt han!
Det gör verkligen fruktansvärt ONT! Det verkligen bara värker.



Återigen så är jag sådär fruktansvärt jobbig och gnällig om hur jobbigt jag har det, det är heller inte menat så, men det är min blogg, läs den inte om ni inte vill se mitt perspektiv på mitt egna liv! Det pendlar från dag till dag beroende på hur jag mår just när jag skriver men återigen läs den inte om ni inte vill veta hur jag känner just när jag känner det.