Nu har det hänt, det jag har varit rädd för.
Nu har farmor gått bort och hur mycket man än försöker "förbereda" sej för det värsta så står man där helt oförberedd när man får veta det.
Jag är evigt glad över att jag hann träffa farmor innan hon for ner till Umeå för jag vet att jag hade mått riktigt dåligt annars. Men jag är så ledsen över att hon inte hann träffa min lilla innan, för jag vet att hon såg framemot det, och jag önskar att jag hade pratat mer med farmor än vad jag gjorde på senaste, för jag älskar att vara med henne, men på nåt sätt så har jag haft "annat" att göra, det har bara inteblivit så att jag har varit där som jag hade velat, men jag vet att hon visste hur mycket jag älskade henne och det är det som spelar roll!
Jag bad min farbror viska i hennes öra att jag alltid kommer att älska henne och han ringde upp och sa att han hade gjort det.

Jag börjar bli rädd för mej själv nu för det känns som att allt jag rör vid går sönder, att allt händer alla som jag älskar...