Den där känslan gör sej mer och mer påmind.
Känslan jag fick när jag satt på jobbet på Fredagen, känslan av oro, mitt hjärtskärande skrik, min panik, gråtattacker som förvandlades till panikattacker, min sorg, ångesten, allt gråtande, förnekelsen, sökandet, ringandet, alla mess (SVARA DÅ! DOM SÄGER ATT DU HAR DÖTT! )

Mamma kom och hämtade mej från jobbet, försökte få mej att lugna ner mej, jag ringde, jag ringde precis överallt till alla, jag kunde inte ANDAS, jag skakade, DUMMA RYKTEN! Det är inte sant, jävla idioter, varför ljuger dom om nåt sånt här!? "Jag såg HAN, det var HAN", "det var inte han"... "men det där är han, stana bilen!", polisstationen, akuten, foton för att jag skulle tro på det ("Haha, sjuka människor, han ligger ju bara och sover")!

Jag gick ner 10 kilo på två veckor, jag åt inte, jag sov inte, jag duschade inte, jag bara grät, ingen förstår nånting, försökte hålla humöret uppe varje dag men kvällarna kom ikapp mej då var jag vaken själv, ingen att prata med, ingen som förstod mej, ingen kunde säga nånting som skulle göra mej glad eller få mej att hålla mej vid liv. Jag orkade egentligen inte leva, men jag är för feg för att dö, jag ville inte att nån annan skulle behöva tänka på mej! Jag var bara ivägen, ingen visste hur dom skulle bete sej brevid mej.

Jag var apatisk, inget annat betydde nånting, jag mådde så jävla dåligt att jag inte bydde mej om nånting annat förutom MAMMA.

Söndag 18 Mars 2009: "Nu har det gått 1 vecka och 2 dagar, ingenting känns bättre, jag mår så jävla dåligt, jag har svårt hitta nån glädje i nånting, jag hatar att var i närheten av folk som skrattar, men jag ler med dom iallafall. Jag undrar varje morgon hur jag ska lyckas överleva dagen, och hur ska jag någonsin gå vidare, jag får dåligt samvete av att göra saker och jag känner mej ivägen för alla andra. Dom flesta nätterna kan jag inte sova, men när jag somnaar så vaknar jag upp av mardrömmar. Det känns som att ingen förstår mej och alla tycker att jag borde ha gått vidare redan. Jag undrar om det är ovanligt att ha den kontakten som jag och Thomas hade så att ingen förstår att min ANDRA hälft har försvunnit, jag fungerar inte utan honom. Jag kan inte komma ihåg att det gjorde så här ont, jag kommer inte ihåg den här jävla smärtan! Jag önskar att jag fick vrida tillbaka tiden, kanske kunde jag ha gjort nånting annorlunda då?"

Onsdagen 11 Mars 2009: "Idag har jag sett Thomas för sista gången i hela mitt liv, jag stod bara och skakde, jag kände mej tom, samtidigt som jag fortfarande förnekar att det är han. Thomas var min allra bästa vän och den relationen vi hade kan ingen någonsin ge tillbaka till mej, jag vet inte hur jag ska orka klara det här... jag har fortfarande mardrömmar varje gång jag somnar till. Kan du inte bara komma tillbaka? Jag älskar dej"

Måndag 16 Mars 2009: "Tanken på att jag faktiskt aldrig mer kommer få se Thomas igen börjar blir tydligare nu, och tänk om jag inte klarar av att hantera det, kommer jag blir knäpp då? Jag har alltid varit så glad över att ha dej i mitt liv, och du var den bästa storebrorn man kunde ha"

Torsdag 19 Mars 2009: "Jag vet inte hur jag ska orka leva längre, men jag ska orkar det för mamma"

Fredagen när allt hände kommer tillbaka till mej exakt varje dag, jag är i behov av kramar, av bekräftelse om att jag är bra att ha runt omkring sej, att folk faktiskt behöver mej i sitt liv även om jag innesrst inne vet om det. Jag tror fortfarande att jag ser Thomas på stan ibland och jag blir exakt lika besviken varje gång det inte är han!