När jag var 14 år så dog min pappa, han fick cancer i magen och jag kommer ihåg precis den dagen då han berättade det för mej då jag först stod och stirrade på honom och frågade om han skämtade med mej för att sedan springa ut i trappen med pappa kommandes bakom mej för att trösta mej fast det kanske var jag som skulle ha kramat ihjäl honom.

Jag var 14 år DÅ och dum och jag har levt med ångest i 10 år för att jag hade kunnat göra så mycket saker annorlunda vilket jag inte gjorde. Jag var ung och dum som man kanske brukar säga.
Jag kommer ihåg en sak pappa sa till mej en av dom sista gångerna som han klarade av att prata och det var att jag absolut inte skulle sitta hemma och vara ledsen utan att jag skulle ut och ha roligt med mina kompisar.
Just för stunden så tog jag hans mening väldigt ordagrant och jag var väl ungefär aldrig hemma, jag gömde mina sorger som jag kommit att gjort så många fler gånger efter det, jag var ständigt ute jag vägrade tänka efter på vad som hade hänt, och brydde mej mer om "kill-problem" än att pappa just hade dött.

Jag kommer ihåg dagen han dog då mamma och Thomas kom och hämtade mej på skolan då jag nästan förstod vad som hade hänt och hur vi rusade dit, jag hade varit där tidigare på morgonen och tänkte först skolka från skolan den dagen men jag gick iallafall tillbaka i bara någon timma innan jag blev hämtad. Jag minns hur farfar försökte stänga hans ögon och jag minns vad jag viskade i pappas öra och hur jag kramade han HÅRT!
Jag kommer exakt ihåg smärtan jag kände då fast jag visste att det skulle hända.

Jag kommer väl ihåg hans begravning om hur jag STOLT tänkte gå in i kyrkan och tänkte att jag inte skulle visa någon annan vad jag kände eller hur jag mådde, men när jag såg kistan så bröt jag ihop i mina kompisars famnar och bara grät tills jag sen "skärpte" till mej för att gå och sätta mej allra längst fram i kyrkan och lyssna. Det kanske känns dumt att inte visa känslor på något sätt men sån är JAG, jag ville inte att någon annan skulle bry sej. 
Jag kommer exakt ihåg prästens ord "Han levde för sina barn, Thomas och Malin", jag lyssnade och jag grät.
Jag kommer till och med exakt hur det var när vi skulle gå ut ur kyrkan och följe efter kistan och om hur alla innan det fick gå fram och lägga blommor på pappas kista och hur ont det gjorde varje gång jag tittade upp och såg hur kistan bara stod där.

Det som smärtade mest var ändå när kistan skulle ner i jorden och hur jag kände när dom sänkte ner den, hur jag tänkte på hur pappa låg där i och skulle grävas över med jord.

Min pappa var verkligen världen bästa pappa, det fanns ingen som han. Vi hade roligt tillsammans exakt alltid och hittade på saker, vi busades och kramades hela tiden och skrattade hur mycket som helst och det fanns ingen som han och kommer aldrig finnas heller.

När jag tänker tillbaka på när pappa levde så är det sån otrolig skillnad på vilka som fanns vid min sida då och vilka som finns vid min sida nu 10 år senare. Jag vet vilka som älskar mej, vilka som stöttar mej och vilka som kommer finns här vid min sida livet ut och jag vet också vilka som stöttade mej under den tiden som var.
Det finns däremot folk som jag har kännt mej besviken på som verkligen inte har funnits någonstans i närheten av mej som borde ha gjort det efter att pappa hade dött som jag nu senare i livet tycker borde ha stöttat mej och verkligen funnits där, ÅTMINSTONE litegrann.

Men jag verkligen UPPSKATTAR dom ärliga människorna i mitt liv, som inte bara låtsas bry sej utan som VERKLIGEN bryr sej.

Igår var vi och åt middag hos Anders pappa och sedan fick jag fara och tända ljus på graven och sopa undan lite snö, det är ett hårt slag i annsiktet ibland då jag besöker graven, jag vårdar hans minne i mitt hjärta hellre, än att besöka en gravsten, fast det ibland kan vara väldigt skönt att ha en grav att kunna gå till om man vill.

Punkt.